Inkludering för ett bättre hållbart arbetslivMånadens krönika hos CityMark Today, september 2021

Våren 2020 satt vi, ett gäng initierade utvecklare av framtidens hållbara arbetsliv, och konstaterade att det samhälle och den verklighet vi skulle komma tillbaka till hösten 2020 torde vara en mer mänsklig, inkluderande och vänligare kontext än den vi just då befann oss i. Vi inte enkom konstaterade, utan vi hävdade å det bestämdaste. Men, vad hände? Hur har vi det nu, över ett år senare?

Om vi backar bandet lite så kunde vi ett par, tre månader in i pandemiperioden konstatera att vi inte inom överskådlig tid erfarit en mediabevakning med total avsaknad av fokus på hållbar utveckling. Eftersom hållbarhet alltid omfamnar alla dess perspektiv – det sociala, det ekonomiska och det miljömässiga – så ser jag med ena ögat i backspegeln hur samtiden färgade våra diskussioner. Att oron i världen, omvärldens osäkerhet, och individers utsatt- och sårbarhet blev så påtagliga att vi översatt våra, och säkert flera med oss, reaktioner och tolkningar till en längtan efter en mer hållbar och human värld. Och för oss initierade utvecklare av framtidens hållbara arbetsliv, en längtan efter ökat välmående och djupare inkludering.

Besvikelsen var stor hösten 2020 när inte pandemin mattades av, och när inte återkomsten till arbetsplatserna infann sig. Men vad hände med samtalen om hållbar utveckling? Infann de sig? Ja, ekonomisk hållbarhet debatterades brett. Huruvida vi skulle fortsätta använda och förhyra kontor. Hur stor yta att förhyra, och hur mycket hyreskostnad att spara. Miljömässig hållbarhet fick sig en rejäl skjuts påeldad av extremväder och klimatskandaler. Kan det förresten vara så att vi nu faktiskt kan ticka i boxen som säger att miljömässig hållbarhet blivit en hygienfaktor? Den sociala hållbarheten hade det dock fortfarande tufft, och har det fortfarande.

Att arbeta på distans, att arbeta från hemmet, har inte alla kunnat göra, men många. Och gör fortfarande. Det har sina utmaningar för såväl medarbetare som ledare och kräver starka och stabila ledare och självledare. Vi behöver se varann, fast vi inte ses. Vi behöver skapa gemensamma arenor för att bygga kultur, för att ge utrymme för utveckling, glädje och skratt. Vi ser utmaningar i förmåga och kompetens att hantera det digitala arbetsliv vi så snabbt klev in i. Vi ser risk för utveckling av ett A- respektive B-lag inom digital kompetens. Fysisk distansering har nog alla fått betala ett pris för, vilket kan vara ett eller flera av fysisk och mental ohälsa, ensamhet eller på annat sätt avsaknad av gemenskap, arbetslöshet, karriärosäkerhet, brist på inflytande, med flera yttringar.

Vad bör vi då göra? Oavsett roll i organisationen har vi alla att ta ansvar för vårt humana beteende, och skapa en gemensam, inkluderande arena. Sätt först arenan så den funkar digitalt, och sedan i det fysiska. På så sätt garanterar ni kulturbyggande, samverkan, kompetens och välmående i det digitala där alla kan delta på lika villkor. Och när ni sen sätter den fysiska arenan, så gör en copy, paste på den digitala. Fastna hellre i diskussioner om hur ni möjliggör för alla att vara sitt bästa jag på arbetet –oavsett var arbetet görs, än att ni drar upp fina planer för veckodagar och kvadratmetrar, utan att ha satt människorna – era medarbetare – i centrum. Ha inkludering för ögonen, så gör ni det hållbara arbetslivet bättre.

Karin Ståhl
VD & grundare, GoToWork

Karin Ståhl illustration

Vill du läsa artikeln i CityMark today? Klicka här.